Blog: Eeva Terävä, Head of Workplace Development, Martela
Diskussionen om aktivitetsbaserade kontor går het just nu. I mitt arbete som konsult inom arbetsmiljöförändring påträffar jag ständigt baksidan till hypen, det vill säga rädslan att man mitt i denna förändringsiver glömmer bort att ta hänsyn till medarbetarnas grundbehov.
Synpunkterna på nya arbetsmiljöer varierar från den ena extremen till den andra: från de livliga innovatörerna till de som behöver lugn och ro. För en del av oss är öppna men fullproppade kontorslandskap med delade arbetsstationer och informella mötesplatser det värsta tänkbara scenariot, medan andra är eld och lågor över hur den nya mångsidiga arbetsmiljön har förändrat arbetssätten och skulle aldrig vilja återgå till det gamla.
Också finländska forskare har nu noterat dessa olika synpunkter gällande arbetsmiljöförändringar.
Jaana Näsänens färska avhandling belyser på ett intressant sätt hur människor kan mena olika saker när de talar om samma lokalförändring. Avhandlingen menar att diskussioner som försvarar lokalförändringar ofta hamnar på en strategisk nivå och ger inga konkreta förslag på hur de nya lokalerna egentligen främjar innovation och givande möten. Förändringsmotståndarna å sin sida skapar visioner av förändringen där rätt sätt att utföra arbetet förhindras och att ens närmaste kollegor är svåra att hitta. Det är svårt för de här två olika grupperna att mötas på mitten.
Min fas som förändringsmotståndare
Idag är förändringar i arbetsmiljön vardag för mig, men det har inte alltid varit så, tvärtom.
Efter min examen arbetade jag som forskare och spenderade mycket tid vid mitt skrivbord med att arbeta på rapporter och analyser som krävde stor koncentration. Efter ett företagsköp fördubblades plötsligt vår personal och alla arbetsstationer skulle delas eftersom beslutsfattarna antog att vi alla hade likadana mobila arbetsuppgifter som de. På den tiden representerade jag förändringsmotståndarna. Strax efter arbetsplatsförändringen lyckades jag få en egen arbetsstation i kontorets lugnaste hörn medan det rörligare högljudda gänget samlades i kontorets andra ände.
Nu många år senare har jag bytt sida och arbetar med arbetsmiljövisionärerna som beundrar och vurmar för nya fantastiska lokaler, där interaktion, innovation och samarbete är mycket lättare än tidigare. Detta är naturligt för mig eftersom också mitt arbete har förändrats: jag sitter numera endast en femtedel av min arbetstid vid min arbetsstation, resten av tiden spenderar jag i möten, kundbesök eller olika typer av evenemang.
Hänsyn till allas behov
Hänsyn till allas behovTiskin toiselle puolelle näkeminen on haastavaa.
Me kaikki suhtaudumme muutoksiin eri tavoin – osa enemmän tunteella ja osa järjellä. Osa ihmisistä energisoituu vaihtelusta ja siksi muutoksiin suhtautuminen on helppoa. Toiset taas kokevat muutokset kuluttavina ja suhtautuvat siksi muutoksiin varautuneesti.
Visionäärit näkevät muutoksissa ison kuvan ja ajattelevat miten muutos vaikuttaa koko organisaatioon. Käytännön pohdiskeluun taipuvaiset henkilöt ovat sen sijaan kiinnostuneita yksityiskohdista, kuten missä on minun työpisteeni, millaisen työtuolin saan tai minkälainen lattiamateriaali uudessa toimistossa on.
Pahinta mitä muutostilanteessa voi tehdä, on tarkastella asiaa vain omasta näkökulmastaan. Tämän vuoksi ei riitä, että muutoksesta puhutaan tai sitä suunnitellaan ja toteutetaan vain yhden ryhmän tarpeiden pohjalta. On otettava huomioon koko henkilöstön kirjo, jotta ympäriinsä härväävä innovaattori ja omaan rauhaansa vetäytyvä tutkija löytävät oman luontevan paikkansa uudessa toimistossa.
Eevas blogg publicerades ursprungligen på Rapals webbplats.
